Likt löven gulnar och faller mot marken går också vi människor mot livets höst. Vårt förfall sker långsammare än årstidernas växlingar, men livets pånyttfödelse framemot våren gäller inte oss. Vårt öde är oundvikligt, förfall efter förfall tills all den ungdom vi hade runnit ifrån oss. Ingenting kan stoppa ungdomen att forsa ut ifrån oss till någonstans där vi aldrig kan nå den, bara se den fylla unga människor med livskraft. Den kraft som en gång för länge sedan var vår. Tragik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar